Bittersnippan.se

Jodå….

Jag börjar bli less på att leva i denna människan nu.

Alltså…Jag är inte självmordsbenägen, bara less på denna kropp. Den känns uttömd. Finns liksom inte mycket kvar att ta från den. Får man byta människa? Isåfall vill jag ha en pigg och glad rackare! Utseendet är väl egentligen inte så himla viktigt, men visst, om jag får välja fritt så gärna en av den lite snyggare modellen. En hjärna med ett sunt tänk och många bra idéer som kroppen orkar genomföra, är mycket önskvärt.

De säger ju att man måste nå botten för att ta sig upp igen. När man nått botten ska man tydligen sjunka lite till, annars har man inte gjort rätt. Jag är less på att aldrig kunna säga att jag känner mig glad och utvilad. Att jag ser framemot dagen, veckan, kalaset, middagen eller vad det nu kan vara.
Jag vill känna så, men det var längesedan. Många år sedan faktiskt, när jag tänker efter.

Detta skulle bli mitt år.
Efter att förra året ha separerat från barnens far och några månader senare blivit uppsagd (arbetsbrist), var tanken att jag skulle skaffa mig ett nytt jobb, lite nya vänner och börja leva en smula.
Ladda de själsliga batterierna helt enkelt.

När väl a-kassan kom igång, vilket tog en evighet, och jag kommit ikapp rent ekonomiskt, kom nästa smäll: Cancerbeskedet.

Jo men tack så jävla mycket….
Efter att ha varit mer vårdare och hemtjänstassistent än sambo/fästmö de senaste 5-6 åren, kände jag att jag kanske var värd lite lugn och ro. Lite positiv energi av livet liksom. Att andas utan att kvävas. Typ så.
Livet ville annat. Att ha ytterligare två märken som eventuellt kan vara elaka, blev lite för mycket…..

Ibland undrar jag vad jag gjort fel?
Jag måste ha varit en fruktansvärd människa i mitt förra liv, för inte fan har jag varit så hemsk i detta…

Jag vill bara sova, men kan inte. Konstant huvudvärk. Yrseln är tillbaka, och jag tar snedsteg emellanåt som om jag vore aspackad. Jag vill gömma mig från omvärlden, samtidigt som jag vill att någon skall hålla om mig. Ta hand om mig.                       Jag har aldrig haft någon att luta mig tillbaka mot för att stänga ute omvärlden en liten stund.  Jag hade behövt det nu.     Smågrejer, som att schampoflaskan är slut, kan få mig att börja hyperventilera av stress för jag vet att jag måste till affären. En sorglig scen på tv kan leda till ett totalbryt, och då är det inte ens säkert att jag vet vad scenen handlar om. Jag kan ha lyckats bläddra bland kanalerna……… En låt, en tanke, eller en emoij i form av ett hjärta på messenger… Det behövs med andra ord inte mycket för att jag ska bryta ihop numer.

Den här väntan är fruktansvärd. Ja, jag vet att jag sagt det förut.
Inget av detta är nytt. Samma reaktioner har min kropp utsatt mig för tidigare. Trodde att det var slut med det nu. Det var ju nu som jag skulle börja leva. Ett nytt liv, med nya möjligheter.

Jag gav i och för sig aldrig några specifika önskemål angående vilka nya möjligheter, eller på vilket sätt livet skulle bli ändras….. Bara tog förgivet att det var åt det positiva hållet. Big mistake.  Huge mistake.

Nope. Inget positivt från denna kvinnan ikväll. T.om huvudvärken verkar trippa på tå över vänster pannlob.

Godnatt……

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Post Navigation