Bittersnippan.se

Monthly Archives: augusti 2014

You are browsing the site archives by month.

Dåligt samvete..och en jävla ilska

Den här dagen började definitivt inte alls som jag önskat.
Sambon försov sig, vilket innebar att jag blev sjukt stressad och gick upp tidigare än jag behövde, för att han skulle komma iväg. Det slutade med att det blev bilen in till stan istället för buss.
När jag stod i godan ro, surfade på mobilen och väntade på spårvagnen för att komma till min ände av stan, kom det fram en kvinna.
“Ursäkta men du har inte en peng att avvara?”
Min vana trogen, svarade jag snabbt
“Nej”
Det tog någon sekund innan jag insåg att det inte var någon av de “vanliga” tiggarna. Denna kvinna var med all sannolikhet någon form av missbrukare.
Inte för att det spelar någon roll, men när kvinnan vägrade gå utan att först ha försökt att ge mig dåligt samvete eller visa att hon tyckte att jag var redigt dum i huvudet, blir jag inte glad.
Även de runt omkring slog in på samma bana medan även de sa nej till kvinnan, men ursäktande sig med att de inte hade några kontanter på sig (och en överlägsen blick på mig).
Jo, tjena….. Den har man ju aldrig hört förr…
Strax efter att mitt nej sluppit över mina läppar, fixerade kvinnan blicken vid mitt halsband.

IMG_6123.JPG
Efter att ha stirrat på halsbandet, vilket verkade som en evighet, vandrade blicken mot min mobil för att sedan återgå till den där riktigt hetska blicken, rakt i nyllet på mig.

Vad gör man egentligen i det läget?
Själv fick jag en känsla av att jag behövde ursäkta, eller försvara mig.
Tala om för kvinnan att mitt halsband är oäkta och vända på det för att visa hur missfärgat det blivit, just av den anledningen. Att jag dessutom fått det i födelsedagspresent (jag valde), så det var inget jag köpt själv.
Att mobilen är en jobbmobil, annars hade jag aldrig haft råd att ha den.
Att jag knappt har pengar att försörja mina egna barn.
Att vi inte alltid har mat på bordet hemma.
Att jag periodvis måste sålla bland räkningarna.
Att jag lyckas fynda på loppis emellanåt, bla min väska för 20 kr, som även den fick en blick…
Varför känner jag så?

Jag har inga drog-eller alkoholrelaterade problem, jag har inte misskött mig på något sätt (mer än min egen kropp) men även jag kämpar var dag för min, och familjens, överlevnad.
Den dyraste lasten jag har är förvisso EspressoHouse sojacapuccino, från deras ställe i Arkaden (trevligaste personalen!), men skulle aldrig låta den lasten gå ut över familjen.
Oj.. Nu kom jag från ämnet…

Visst… Jag har tak över huvudet, men det har fan vart gånger då det varit nära där med..
Jag har inte alltid ordentligt med mat att tillgå.
Varför tror hon att jag ser ut som jag gör?
Jag lever praktiskt taget enbart på kolhydrater i form av pasta och bröd.
Varför?
Jo, för att det är det billigaste sättet att bli mätt på.
Visst unnar vi oss något gott emellanåt när vi kan, jag är inte en fullt utvecklad martyr, men i det stora hela är det kolhydrater som gäller.
Så…att jag ser ut som en gödgris är inte pga ett överflöd av mat, utan snarare det motsatta.

*en brödbit till ankan, en till sparven och en till Bittertanten*

Denna kvinna är långtifrån den första med att köra med denna “granskningsmetod”, men jag blir lika jävla förbannad var gång det inträffar…!
Ge mig fan inte MER dåligt samvete för då går jag under på riktigt!
Lusten att skrika ut all ilska, och ångest, vid dessa tillfällen är stor….väldigt stor…..

IMG_6358.JPG

Så… Varför känner jag då att jag måste försvara mig?
Det finns ingen som har med det att göra.
Egentligen.
Det räcker gott med mitt egna dåliga samvete.

Som tex häromdagen :
Jag behövde verkligen en kortärmad tröja att ha utanpå min långklänning, som är ett av få klädesplagg jag faktiskt fortfarande kan ha.
Det är olidligt varmt att ha långärmat på sig nu, och på jobbet står luften verkligen still.
Sagt och gjort.
Jag traskade in på Lindex innan jobbet och hittade en kortärmad tröja.

Jag visste att jag behövde den:
Den passade perfekt att ha ovanpå min svarta klänning.
Jag behövde ha ett ombyte att jobba i (nästan inga kläder passar längre då jag gått upp väldigt mycket i vikt det senaste).
Den var svalkande.
Den var inte snordyr.

Ändå stod jag där i provhytten och tvekade. Över en jäkla tröja. För 149 kr.
Vi pratar inte flera hundra, utan etthundrafyrtioniokronor.
Detta var bara ett exempel. Jag är likadan med allt som gäller mig…

Så..ni där ute som gärna ger sig på mig och vill spela på mitt dåliga samvete:
Lägg ner för helvete! Jag har ångest så det räcker och blir över för en hel livstid.
T.om över något så banalt som en kortärmad tröja…….eller min astmamedicin…