Bittersnippan.se

Category Archives: Träning

MRL

Igår testades ett MRL-pass på gymmet.
Jag trodde i min enfald att detta var liknande CX-passen, och tackade glatt ja till en promenad i spåret några timmar tidigare när vännerna undrade om jag ville gå med dem.
Eller ja, glatt och glatt (deras sällskap ville jag gärna ha, men om det gällt en fika skulle jag tackat ja innan de hunnit avsluta frågan..), nu fick jag tänka efter någon minut ..
Behövde verkligen komma ut i friska luften.

Hör de äldres manande stämmor om att “Frisk luft gör dig gott!”

Eftersom mina höfter (känner mig som 580 år varje gång jag säger det ordet) inte är som de borde, måste jag tänka efter lite när det gäller promenader och annat som innebär konditionsträning.
Jag måste vara en ansvarsfull vuxen och planera, se framåt och försöka räkna ut hur krämporna kommer att te sig om jag gör si eller så.
Fattar ni att jag känner mig sjukt gammal när jag redan nu behöver tänka på det sättet…?

Jaja..
Alltså tänkte jag, glad i hågen, att detta är ju lugnt för passet jag skulle testa på senare var ju enbart muskelträning, ingen kondition.

Ibland är det en jäkla tur att man inte vet vad som väntar en….

Som alla vet vid det här laget så är jag inte den kaxigaste i lokalen när jag befinner mig på ett gym. Är en av de personer som gärna hade varit osynlig, alternativt haft ett eget litet rum bredvid den ordinarie träningslokalen och på så sätt sluppit skämmas för diverse valkar och annat löst som vobblar omkring helt ogenerat så fort jag rör på mig.
Då kan ni ju tänka er hur det ser ut när jag börjar skutta omkring och böja och bända på härligheten…..

Det är som att bli översköljd av en tsunami..:
Har det väl satts i rullning går det inte att stoppa. Det drar med sig allt i dess väg, med påföljden av att när man ska svänga med armar, höfter och ben så går det liksom lite av sig själv.
Tsunami-effekten, även kallad vobbler-effekten, inträffar dock enbart hos oss tjockisar.
Det ligger mycket dragningskraft, tyngdlag och volym bakom för att lyckas med detta konststycke.
Tyvärr  händer detta vare sig man vill eller inte, och vid t.ex ett Zumba-pass gör man som utomstående bäst i att ställa sig bredvid en spinkis, annars kan man råka illa ut när skaka-rumpa-effekten når sitt klimax….

Hur som helst så väljer jag stå i skämshörnet (den plats där man tror att man är osynlig till instruktören hojtar till en, vid namn, och frågar hur det går..) eftersom de inte tillhandahåller särskilda lokaler för oss utbölingar.

Ett nytt pass som man aldrig testat innan är alltid lite extra “läbbigt” att gå ensam till då man inte har någon att luta sig tillbaka på om man gör bort sig något alldeles kopiöst.

När jag kom in i salen hade några redan tagit fram grejer.
En bräda…?!
Jaja, det var bara att plocka på sig samma saker och jag tänkte att det var nog ett mellanting mellan CX och Bodypump.
Fick dock fråga en kvinna som också skulle köra detta pass så jag inte tog helt fel pinaler.

Sedan var det bara att invänta starten.
Kvinnan jag tidigare frågat angående träningspinalerna kom fram och påpekade med ett lite pillimariskt flin att jag nog skulle sänka brädan till ursprungsläget för;
“Det är inte som Bodypump. Det här är step up med mag-och lårträning. Det körs i intervaller och sen börjar man om från början igen! Skitjobbigt!”

Kände hur ett lätt illamående intog min kropp och rummet badade plötsligt i ett vitt skimmer…..

Att lämna lokalen nu var inte att tänka på.
Jag såg mig istället ligga i fosterställning i mitt hörn med trasiga höfter, andnöd och en begynnande hjärtinfarkt, som resultat av att jag inte efterforskat tillräckligt inför detta pass.

Kuriosa:
Senast jag körde ett step-pass var 1996………..och jag var dessutom 20 kg lättare..

Men……med bra musik kommer man väldigt långt.
Jag kämpade på med att trampa upp och ner på brädan, djupa knäböj och viftade med armarna.
Är dock inte helt säker på att armarna pekade åt det håll de skulle, men de var iallafall i luften någonstans ovanför huvudet…allt som oftast..
Som sagt; koordination är icke min starka sida.
När jag väl lärt mig en viss övning, är det givetvis dags att byta till en ny.

Seriöst..?!

Jag måste rada upp de olika övningarna som en “att-göra-lista”, i huvudet för att ha en sportslig chans att hänga med i alla byten. I ärlighetens namn är jag bättre på att göra den typen av  listor än att följa dem, så resultatet blir ju därefter även här…
Är ganska säker på att jag såg något bortkommen ut och med avsaknad av taktkänsla (den försvann när Justin Biebers stämma ljöd i högtalarna och jag höll på att snubbla på mina egna fötter. Sedan var det liksom kört. Ungefär som en rap under en het kyss. Det tar liksom udden av det hela..) kämpade jag vidare den tid som var kvar av passet.
Det var faktiskt riktigt kul och bra musik (med undantag av Justin-låten), men höfterna (jo jag tänkte hämta ut min pension snart..) värkte som f*n och jag fick undvika alla steg åt sidan och bara trampa upp och ner på brädan. Det var en kamp bara det, men jag överlevde..!

Skall helt klart testas igen!
Jag gillade step på 90-talet och det gör jag bevisligen fortfarande.
Får se när nästa pass passar mitt schema.

Idag är det piller som gäller, och det stramar dessutom i skinkorna.
Sweeeeeeeet!